Emma Cecilias

Herregud, nu var dagarna här, dagarna som jag så länge vetat skulle komma, dagarna jag fruktat och dagarna jag riktigt aldrig förstått vad de skulle innebära. Jag pratar om dagarna man måste säga hejdå till alla sina nära och kära, släkt och vänner. Jag visste att de skulle vara svårt men jag trodde aldrig att det skulle vara så svårt som det har varit. Under den senaste veckan har jag varit tvungen att säga hejdå till min släkt och mina vänner. Det har varit så sjukt svårt, man kramas och håller om varandra i evigheter och man vågar aldrig släppa. Med en stor klump i magen och med gråten i halsen har jag sagt hejdå till alla mina underbara vänner och släkt. Den senaste veckan har det bjudits på en en hel del olika känslor bla. skratt, gråt och tomhet. Jag har så mycket minnen med alla, dem kommer aldrig att försvinna. 

 

Jag har ganska svårt att se själv vad jag har gett mig in på. Det känns på ett vis att jag bara ska vara borta i en vecka eller så och sen kommer jag hem igen, till alla mina vänner. Men riktigt så är det ju inte. Ibland undrar jag varför jag gjort valet att lämna alla mina underbara vänner och släkt för ett år, allt känns ju så bra här hemma. Men det är ju somsagt bara ett år, ett år som kommer vara helt annorlunda, ett år som jag får så mycket erfarenheter av. Ett år går fort, riktigt fort. Det känns både positivt och negativt. Jag vill att det ska gå fort så jag får träffa mina vänner och släkt igen men samtidigt vill jag inte att det ska gå allt för fort för jag vill kunna njuta och ta tillvara av mitt år i usa. Jag hatar avsked och det är här inget riktigt avsked. Jag älskar mina vänner, släkt och familj jättemycket och jag kommer sakna er så otroligt mycket, så mycket att det kommer göra ont. Men vi ses snart. Så till alla mina nära och kära JAG ÄLSKAR ER OCH KOMMER SAKNA ER SÅ MYCKET MEN VI SES SNART IGEN! :)